.

Nu har det gått några dagar sen det ofattbara hände. Mannen har återgått till arbetet och jag försökte göra detsamma igår. Jag var inte beredd på de känslorna som stormade in i min kropp. Gråten och rädslan att det skulle hända min familj något tog över min kropp. Jag ville bara hem.

Jag har haft funderingar över hur jag skulle kunna tänkas reagera i en krissituation.

Nu vet jag...

...jag hade hellre velat vara ovetande




"Älska mig mest när jag förtjänar det minst,
för då behöver jag det allra mest!"